Fildelning, sexförbrytare, FRA, you name it!

Jag satt och surfade runt lite, på sidor som del.icio.us, pusha.se och digg.com vilka jag finner är ett gäng riktigt bra hemsidor för den late, mig då. Jag hittar då en artikel på ABC News som får mig att tänka på den tiden då jag skrev väldigt aktivt i denna bloggen. Saken är ju den då att om man tittar tillbaka på det man skrivit så känns dem väldigt, annorlunda från hur man är idag. Ifall jag vore tvungen att beskriva de artiklar, blogginlägg och allt annat som jag skrev, så skulle jag faktiskt beskriva dem som väldigt aggressiva.

Ta mig inte fel, aggressivt är bra, ibland, dock känner jag att jag inte riktigt når ut till mig själv ens, när jag läser texterna. Nu eftersom jag fått denna lilla uppenbarelse framför mig så ska jag ta och göra mitt bästa för att skriva en lugn, sansad och framför allt logisk text.

Tillbaka till anledningen till att jag sitter här och knappar på tangentbordet. Inside the Minds of Teens Who Post Sexual Images of Themselves, så heter artiklen. Är det bara jag som reagerar lite på hur staten, rättsystemet, Storebror, försöker kontrollera våra handlingar? Visst, att en 15-årig tjej skickar runt nakenbilder på sig själv är ju inte direkt en intelligent sak att göra, men ska man verkligen skicka henne till rättsalen för detta? Det är hennes kropp, hennes liv och mest av allt, hennes ansvar. Hon kanske ligger ute på internet för all evighet, men det är ju ändå någonting som hon har orsakat själv. Sedan så tycker jag det är otroligt roligt att dem kallar henne en sexförbrytare då i alla fall jag fick en bild av att hon tvingat på dessa stackars pojkarna hennes porr som även dem riskerar att bli åtalade pågrund av att dem tog emot dessa bilder.

En intressant fråga som ploppade upp nu är hur stor skillnad det är på Sveriges storebrorssamhälle och amerikas. Då jag inte är överdrivet insatt i allt som händer i USA så har jag väl kanske inte så mycket att säga till om, men jag vet i alla fall lite av det som händer i Sverige. FRA lagen är det ju främst jag tänker på då, men sedan så har dem ju kommit med ett nytt förslag som ska hjälpa oss svenskar känna oss tryggare i hemmet. Jo, dem ska lagra all information som skickas från våra datorer och ut på internet.

Det är ju faktiskt rättså sjukt hur dem kan slänga fram sådana förslag, när majoriteten av Sveriges befolkning faktiskt använder internet till detta onda väsen kallat fildelning. Det kanske är dags att kryptera allt man gör, även msn-konversationer, sms och alla mail som susar fram och tillbaka, med alla lösenord till allt möjligt. Jag vet ju att jag har registrerat mig på en och annan sajt genom tiderna, en del av dem har pengar involverade, andra inte. Varför skulle t.ex Telia ha tillgång till dessa saker? Det är ju rättså absurbt egentligen. Det var ingen som gick och kontrollerade, kopierade och analyserade nycklarna back in the days när det var nya grejer, antar jag i alla fall, jag fanns ju inte direkt till då.

På tal om liknelser som leder en tillbaka i tiden så måste jag bara berätta om en kul kompositör, eller någonting, som jag hörde på radion. Detta är alltså en man som är närmre döden än födslen, med stor marginal, och han har mycket mer nytänkande och realistiska åsikter än dagens skivbolag. Han drog en riktigt klyftig parallel mellan dagens nedladdningar och födslen utav biblotek. När dessa bokfyllda salar var någonting nytt och revolutionerande så har jag hört talas om en hel del ståhej ifall det verkligen var rätt att låna ut författares böcker helt gratis till vem som helst. Skulle inte författarna sluta skriva sina böcker då? Om de inte fick betalt för dem, och alla gick till bibloteket och lånade istället. Jadu, det har nu gått ett större antal år och vi har sett alla möjliga slags böcker och författare. Är det bara jag som känner lite av en återupprepelse? Bara att nu så har upphovsrättsmännen blivit gnälligare, politikerna blivit storebröder och teknologin tillåter en ohygglig mängd övervakning.

Det var allt för idag gott folk! Hoppas ni funnit det intressant, kanske skriver jag snart igen, kanske dröjer det ännu ett halvår.

De senaste veckorna i mitt långa liv.

De senaste veckorna har varit jobbiga, i alla fall om man jämför med resten av mitt liv. Jag har aldrig haft några problem med någonting. Ingenting viktigt i alla fall. Jag har aldrig varit särskilt deprimerad. Jag har inte hamnat i några socialt ohållbara situationer. Jag har haft ett skönt och avslappnat liv utan några som helst krav på mig. Men under de senaste veckorna har jag känt som om det är någonting som tynger mig. En klump i hjärtat. Detta började förekomma efter ett dystert samtal med min flickvän för ungefär två veckor sedan. Innan dess så kändes allting jättebra. Samtalet i sig spelade ingen roll, vi fick rett ut det dagen efter. Klumpen i hjärtat försvann inte lika snabbt. Det är lite konstigt faktiskt, hur det kan komma och gå så snabbt som det har gått den senaste tiden. Det märktes speciellt på morgonen, när jag låg och snoozade på väckarklockan. Hur skönt och lätt livet var i ett halvsovande tillstånd, men plötsligt slår det bara över. Klumpen kommer tillbaka. Det kan även vara så att när jag får tänkt på annat så försvinner den. Men såfort jag vandrar över till meningslös filosofi så kommer den tillbaka.

Det känns skönt att skriva om det hela nu, även om det värsta är över. Att skriva har varit ett bra sätt att få ut känslor, tankar och aggressioner under en lång tid. Jag har inte skrivit så mycket på den sista tiden, kan det vara därför? Det kanske bara var så att samtalet var en utlösande faktor i ett mycket större kretslopp. Jag har varit en glad kille utan några problem över huvudtaget. Medans jag skrev mycket i bloggen och skrev en del i skolan så var det ju inga problem, jag fick utlopp för alla känslor. Men när jag inte längre skriver, vart tar dem vägen? Om jag inte pratar om dem, om jag inte märker av allt som kan pågå runt om en och i en själv, vart tar då känslorna vägen?

Under de senaste dagarna har jag legat hemma, dels för att jag varit sjuk och kanske dels på grund av allt detta, att jag tappat lusten att göra saker. Det har dock gett mig tid att tänka på det, jag har även spenderat en del tid med min underbara flickvän, Marie. Även om det där samtalet var den utlösande faktorn så har hon varit förstående och en bra vän.

Att jag skriver om det hela här kan nog vara ett ganska så stort genombrott för min del. Jag visar inte mina känslor på ett bra vis. Jag är en person som helldre stänger inne dem och släpper ut dem på andra håll. Men att jag börjat prata allt mer och mer med Marie om hur jag känner och vad som händer så tror jag att både jag och hon har blivit mer medvetna om att jag faktiskt också har känslor. Visst, detta låter fel och medveten kanske inte är rätt ordval. Men räkna då även in att jag inte är en person som allt för ofta berättar vad som känns fel och om någonting stör mig känslomässigt.

Jaja, det var allt jag ville säga denna gången. Hoppas någon fann det intressant att läsa lite om mig och min nyfunna ”talang.”

En liten pojke som tror på allt han hör

Hur ska dagens ungdom se ut? Det är en otroligt bra fråga. När man matas med information efter information, hur ska vi lära oss vad som är bra och vad som är dåligt? Vi ser dagligen Hollywood-filmer och serier som är fullpackade med en stor tom bubbla som jag skulle vilja kalla för moral. Dagens moral ser vi i filmer och serier. Vi ser magnifika och storslagna filmer med heroiska karaktärer som mer än gärna slänger sig framför ett tåg endast för att rädda en försvarslös liten flicka. Den välden vi ser på TV är en enda stor drömbubbla, en undanflykt från den gråa och trista vardagen som vi försöker lysa upp på våra egna vis. 

När man är liten hör man ofta att man inte ska spela våldsspel eftersom man tydligen ska ha svårt att skilja på verklighet och datorspel. Detsamma har vi hört om porr i en evighet nu.

-         Ni kommer bara att blanda ihop den där skiten med verkligheten.

Det är så det sägs. Kaxiga och tuffa män som jag och varje kille som någonsin genomgått tonåren har tänkt eller tänker raka motsatsen till detta.

-         Pfft, inte fan kommer jag tro att det där är verkligt? Så dum är jag inte.

Ironiskt nog så är det de tjatiga mammorna och de duktiga små flickorna som har rätt. Att vänja sig vid ett våldsamt spel förändrar kanske inte ens beslut på ett kortsiktigt vis. Det förändrar dock ens tankebanor, kreativitet och längre fram även ens beslutsförmåga. Det riktigt ironiska med det hela är att de tjatiga mammorna och de duktiga flickorna poängterar ut små och ofta harmlösa problem.

Vi vet att spelen inte är på riktigt! Vi har själva mer eller mindre förstått att det påverkar oss negativt. Vet ni var de riktiga problemen ligger? Dem ligger i källor som vi faktiskt inte bryr oss om att se som overkligt. Film är alltid film. Vi ser det för att underhålla oss själva, det är ingen som klagar på att vi ser på film. Varför skulle det då vara någonting fel med det?

Att inte se media som en otroligt dålig källa till information och livserfarenheter är ett otroligt mycket större problem än att små trettonåriga barn tittar på porr i smyg. 

Problemet med att media matar på alla moralbubblor som inte betyder ett dugg är att vi inte har någon annan källa. Vi tänker inte själva, vi litar på media. Moral behöver inte vara att offra sig för sin vän. Moral kan vara någonting smått som att erkänna att det var du som åt den sista kakan. 

Men när vi är små och oförstående, vad ska vi tro på då? Vad våra föräldrar säger eller vad som konstant matas in i våra vidöppna skallar för att sedan se det som sanningen?

Ett fridfullt chaos av irritationsmoment

Det är nu 40 minuter tills bussen kommer. Jag är just nu i Sätila och väntar på bussen hem. Mitt ärende här i Sätila har varit att träna ett gäng flickor, födda 96-97, i den glamorösa sporten basket. Ibland så undrar jag varför jag anmäler mig till sådana här saker, visst har det varit roligt att träna dem, men klockan är ju för fan 11.20 och jag befinner mig inte i min säng på en lördagsmorgon! Man kan ju fråga sig om det är värt det. Jag hoppas det i alla fall

                      Idag är en ganska så molnig och trist dag, väldigt grått. Löven ligger i dystra färger på marken vilket är en ganska så mystisk kontrast till den knallröda gunghästen som är placerad ett par få meter ifrån mina fötter. Att försöka skriva någonting intressant och roligt i den här miljön är lite av en utmaning, hur ska jag få någon inspiration av detta? En trist och grå vardag vill ingen höra om, trista och gråa vardagar är det ingen som saknar och varför då spendera tid att läsa om en annan persons trista och gråa vardag?

                      Naturen här är väldigt vacker, om bara solen skulle kunna titta fram och färga marken med sin gyllenbruna glans. Men tyvärr så är det bara moln så långt ögat når, moln och trista löv. Det kanske är dags för en förflyttning, till en aningen varmare och gästvänligare miljö. En miljö där jag har ett varmt element och en säng med ett fluffigt täcke till godo.

                      Jag har ofta tänkt på hur oroligt oäkta filmer är. Det är ju inte allt för sällan man ser en person krypa ner under en filt med en varm kopp te, man ser hur personen blir helt överväldigad av lugnet inombords. Försök hitta ett sådant tillfälle! Det finns så otroligt mycket som kan störa och göra den idealistiska vinterkvällen till ett rent helvete. Man kanske känner sig ofräsch, måste duscha. Kanske så går strömmen och alla stearinljus är slut. Du har bara något indiskt jävla örtte som inte fallen en människa i smaken. Försök hitta absolut perfektion i vardagen. Det är praktiskt taget omöjligt.

                      Att sitta ute i naturen och skriva med min bärbara finner jag som ett väldigt bra sätt att slappna av. Det är avslappnande, behagligt och jag såg precis en ekorre. Jag har faktiskt aldrig gjort det förut. Den skuttade runt där bland det lite lagom höga gräset innan den hoppade upp i ett allt för grenigt träd som redan tappat alla sina guldfärgade löv. Tragiskt nog så sitter jag endast ett par hundra meter ifrån Sätila centrum, men det känns ändå fridfullt och skönt, trots att låten Rise Against – Roadside spelas i min mp3. Faktum är att jag fryser väldigt mycket, men jag känner ändå ett lugn som inte går att finna endast genom att sitta framför min dator. Att köpa en bärbar dator är nog en utav de bästa köpen i mitt liv.

                      Jag har varit intresserad av att skriva för en längre tid nu, det har blivit som en del av mig, att skriva ner mycket av det jag tänker och tycker. Vissa skulle nog vilka kalla mig en ”stud”, men jag finner inte riktigt ro i att bli kallad det. För jag är ingen ”stud”, det vore nästan en förolämpning mot de som verkligen anstränger sig i sina studier att kalla mig stud, att klassa mig i samma grupp som ambitiösa människor. Det vore ännu mer utav en förolämpning ifall jag överkommer dem, ifall jag är bättre än de ambitiösa på vad dem gör.

En deprissiv sanning som förnekas

Nu var det dags att börja skriva lite igen, detta är dock inte lika glamoröst som min förra text. Idag får jag krypa ner under mitt täcke och låta tankarna vandra iväg istället för den gröna natur jag tidigare avnjutigt medan jag kreativt skrev en krönika. Man känner verkligen att det är höst, dags att ha fönstret stängt dygnet runt, krypa ner under täcket istället för att sätta sig på altanen. Inte för att jag vanligtvis är utomhus allt för mycket, tragiskt nog, men jag tänkte att det skulle låta mer intressant på det viset. Ibland kan man nästan önska att man hade lite mer motivation, till att göra saker, engagera sig i någonting. Tyvärr så har jag inte hittat min lilla nisch riktigt än. Detta kanske är det, men det kanske inte är det. Hur ska man kunna veta det?

 Jag går EC-programmet, jag tycker om det där och jag trivs med det jag gör. Men jag älskar det inte, det är ingenting jag kan tänka mig göra för resten utav mitt liv. Även jag, som så många andra, tänker en del på hur det skulle vara att vara riktigt duktig på någonting, då menar jag riktigt duktig. Inga små pojkidyller om att aldrig ha blivit slagen i pingis eller någonting sådant. Jag menar att kunna saker som ingen annan kan, kan vara bättre än någon annan. Att lämna folk med häpna ansiktsutryck när jag går därifrån. Att visa dem, who the king is. Tyvärr så är jag allt för oengagerad för allt sådant. Jag har inget direkt brinnande intresse för sport, inga otroliga datorkunskaper, även om jag faktiskt vet en hel del. Men jag kommer aldrig få chansen att bli som Justin Long i Live Free or Die Hard där han på några sekunder kan låsa ett helt system. Även om jag faktiskt tänker sådana tankar i huvudet ibland, fan, jag ska ta och bli en riktigt jävla bra hacker, så kommer jag inom kort att inse hur meningslösa tankar det faktiskt är.

 Jag har varken motivation eller engagemang nog för att lära mig en massa programmeringsspråk. Men vad sägs om detta, jag vill kunna slåss som Jean Claude von Damme, eller som Steven Seagal. Det vore ju jädrigt tufft, eller hur? Men nej, efter att ha avslutat dessa tankar om att bli någon slags actionhjälte så faller man ju självklart ner bland de andra dödliga igen och inser, jag har inte orken till det? Jag har inte motivation nog för att gå igenom samma slags träning som de har gjort. Jag har inte engagemanget. Kanske är det detta som är skönheten i skådespeleri, kanske är det därför folk om och om igen tittar på filmer om deras hopp, drömmar och innersta tankar. När man ser Jackie Chan hoppa runt framför kameran han älskar så mycket. Han bryter upp fängelsegaller med sina bara händer, han gör en kickjump på fyra storvuxna tyskar på samma gång. Känner man inte att det är en sådan person man vill vara? En person som klarar av att göra alla de där sakerna. Som är tuff, som är cool.

Det kanske även är därför folk gillar att vara skådespelare. Att äntligen få vara med om den där otroligt romantiska scenen man alltid drömt om men som man vetat aldrig skulle slå in. Varför? För att den är overklig! Nu börjar jag skena iväg lite väl mycket så jag ska ta och sluta skriva här och lägga mig med en bra film och kolla.

Moralisk mörkläggning av stalinismen!

Nu sitter jag här igen, i skolan. De andra har engelska, åter igen utan att jag behöver gå dit. I stort sätt alla jag känner har lektion, vad finns det då att göra? De senaste gångerna har jag hälsat på här och skrivit lite i min kära blogg. Det är alltid uppskattat, eller det är i alla fall någonting som roar mig för en kortare period. Vilket alltid är något.

Igår så hade jag inga lektioner utan jag var på ett kamratstödjarmöte, i fem timmar. En vanlig tisdag brukar bestå utav två timmar i form av lektioner. Men nej du, inte här inte. Iställer för en sovmorgon till elva så måste jag gå upp klockan åtta och lyssna på en föreläsning. Visst, föreläsningen var intressant och så vidare. Men vad ska man lära sig egentligen? Hur man ställer upp för andra? Det verkar ju vara en väldigt nyttig kurs. Jag är faktsikt väldigt pessimistisk till hela kamratstödjarkonceptet. Ska inte alla vara en kamratstödjare? Ska inte alla ställa upp för varandra? Jo, men världen fungerar inte på det viset. Människor är egoistiska, självupptagna. Det går inte att göra någonting åt det, det är på det viset som evolutionen har format oss, en döende ras. Tragiskt, eller hur?

Men vi kamratstödjare är personer som ska vara där för andra, ställa upp för de som behöver hjälp, vara deras vän. Så våran uppgift är att vara något som vi inte, nödvändigtvis, är? Vad sägs om att skicka iväg oss på en moralisk hjärntvättning istället? Det skulle vara mycket mer effektivt. Banka in alla de äckliga små moralfrågor som präglar sveriges visioner idag.

Det leder oss till någonting helt nytt. När moralen korsas utav ett effektivt system. Att hjärntvätta folk med denna moraliska skulle säkert främja en lugnare skolmoral, men varför gör man inte det? Därför det är fel att hjärntvätta folk? Vi har gjort det förut. Vi gör det fortfarande. Varför inte göra det nu? Därför det faktist är VÅRA ungdomar det handlar om? Inte många politiker hade reagerat om dem hade börjat tvångsuppfostra barn i tyskland till att tycka om kineser, det är ju helt harmlöst. Men hade någon bankat in lite moral i våra ungdomar så hade det blivit ett jävla liv. Eller hur?

Inte heller religion klagas det på. En av de mest ifrågasatta teorierna i världen. Det är den teorin som våran lag bygger på. Men nej nej, ingen har ens kommit på tanken att ifrågasätta den. Istället så ska vi ifrågasätta allting som möjligtvis skulle kunna påverka oss på ett positivt sätt. Cencurera det vi inte klarar av att höra, vi är för unga för sådant. Cencurera det vi inte klarar av att se, vi är unga för sådant. Cencurera allt som kan väcka någon slags tankeverksamhet, vi har för stor makt för det.

Faktum är att världen cencurerar allt som är bra för oss. Fast visserligen så kan cencuren förekomma i många olika former. T.ex så finns det inte mycket som talar för nazismen tillgängligt. Men någonting måste det ha varit, hela tyskland kan inte ha blundat och råkat rösta på ett nazistiskt parti.

Varför finns det inte tillgängligt? Varför har information ifrån nazismen cencurerats? Kan det vara för att amerika har gjort en hel del saker dem inte är direkt stolta över, förstört det goda som finns i det onda? Jag har egentligen inte svaret på någon utav dessa frågorna, jag bara spekulerar. Även om nazismen döda ofantligt många människor så har vi rätten att bilda våran egna uppfattning, istället för att präglas av filmer såsom Band of Brothers och Saving Private Ryan. Dessa två filmer är ett par mycket bra exempel på hur media skildrar verkligheten. USA vann inte andra världskriget, Sovjet vann det.

Styrkorna som försvarade på västfronten var ett gäng outbildade snorungar, elitstyrkorna fanns på östfronten, där Sovjet krigade. Men varför erkänns inte detta? Ännu ett tillfälle där media spelar in sin roll i mörkläggningen av historian. Spelade stalinismen någon roll? Pågrund av sina massmord så skulle dem inte skildras som hjältar då folk skulle faktiskt skulle kunna hålla med dem.

Nu är det så att jag faktist har pratat väldigt väldigt mycket. Så nu ska jag sluta prata och låta er gå tillbaka till det ni gjorde förut. Ha det bra!

Den förförande själen.

Jag såg precis på första avsnittet av serien Gossip Girl. Det är rättså otroligt hur samma koncept säljer om och om igen. Den ensama själen, den promiskuösa bästa vännen och den oskyldige grannen. Alltid samma sak. The O.C, One Tree Hill och nu Gossip Girl. Den enda skillnaden är att de har lagt till en voice over där personen ”Gossip Girl” summerar det hela scen för scen.

Det märkliga är, att jag gillar det.

Engelska, matte och håltimmar.

Här sitter man då i skolan, befriad ifrån engelskalektionerna. Men istället för att nu sitta på lektion i över en och en halv timma så har jag ett stort gap i schemat. Ett gap på över två timmar.

Just nu sitter jag i skolans datorsal, Infoteket. Jag försöker fördriva tiden på bästa sätt, tills den lektion jag egentligen skulle haft är slut och mina klasskamrater lämnar engelskasalen för att åter igen driva runt bland alla andra ute i skolan.

Så här kommer jag att ha det två dagar i veckan, onsdag och torsdag. Frågan är kanske om det är en befrielse att slippa gå på lektionen, eller om det är en börda. Min engelskalärare tycker att jag borde ta mig ett snack med min mentor om att gå på andra lektioner istället för engelskan. Det finns alltså en utväg ifall att jag blir allt för ensam och uttråkad. Jag skulle kunna börja läsa på Engelska B, men det ingår inte i min kursplan. Så varför slösa 100 av mina 300 värdefulla poäng på något jag inte kommer att ha någon direkt nytta av i arbetsvärlden.

Mina 300 poäng kommer att spenderas på en hel del mattekurser och så mycket datorrelaterade ämnen det går.

EC1b, så heter klassen jag går i. En av fyra klasser i el-programmet. Detta är det första året som vi går i, det betyder att alla gör ungefär samma sak, oavsett vad de planerat att bli. Nästa år så kommer vi få välja en inriktning. Min kommer att bli datorteknik. Just nu så har vi mindre prövoperioder på fyra veckor i de fyra inriktningarna. Digitalteknik är det jag håller på med just nu, kanske inte det mest nyttiga en 16-åring som mig har att lära sig. Dock så är det aningen intressant då jag har testat på att programmera i lite mindre skala.

På fredag så ska jag göra ett avslutningsprov för digitalteknik, jag kommer därmed avsluta mina fyra veckor med digitalteknik. Näst så kommer datorkunskap, en kurs som jag skulle klara av med händerna fastbundna bakom ryggen, ögonbindel och utan tangentbord. Så vitt jag vet så lär man sig använda Word, Excel och Powerpoint, samt att man ska skriva ett CV.

Ingen direkt utmaning, speciellt inte det sista, att skriva är inget direkt handikapp hos mig. Men vi får se hur det går, kanske kan min lärare, Johnny, erbjuda en liten utmaning för en veteran som mig. Nästa år så kommer vi dock att lära oss lite mer användbara prylar, i alla fall om ryktena stämmer.

Man lär sig sätta upp lokala nätverk, servrar och förhoppningsvis lite mer avancerad programmering. Det kommer nog även att vara en hel del avancerad matematik inblandad, om man vill läsa vidare dvs. Jag är inte helt säker på hur mycket en kurs är värd, i poäng, men då mina 300 poäng ska räcka till en hel del datorrelaterade kurser tvivlar jag på att jag kommer att kunna läsa upp till Matematik F. Men man kan alltid drömma.

Den grammatiska döden

Nu är det så att jag fick en liten idé, en idé om att skriva ett blogginlägg på det legendariska communityt Lunarstorm. För er som intresserar er i det jag skriver så följer den nedan.

Jag är en bloggare, men detta är mitt första blogginlägg på denna sidan. Lunarstorm. Vilket dåligt rykte Lunarstorm har egentligen. Förkortningar såsom lixom, dt, o, brb och framförallt det legendariska och otroligt magiska ordet lol.

Den djupa grottan som innehåller en elektronisk databas av internetslang. För en grammatikhora som mig så är detta värre än självaste helvetet. Jag är inte säker på varför jag skriver här, kanske för att bevisa något. Att Lunarstorm kan innehålla en liten, mycket liten del seriösa bokstäver och ord. Jag pratade med mina käre vän Julia innan jag fick denna lilla idéen. Hon ville så gärna bli nämnd i en blogg, men då min vanliga blogg är ganska så starkt inriktad på filosofi och samhällsrelaterade diskussioner så fanns det inte mycket plats över att skriva om en massa tjejer.

Men tillbaka till själva idéen med detta blogginlägget. Vad ska det handla om? Vet ni det? Jag tror inte ens att jag vet det. Detta är ingen djupt planerad blogg, men det kanske ni inte är vana vid heller, lunarsurfare.

En sak som jag tyckte skulle vara lite småintressant på denna sidan vore just bloggscenen, det finns alltid nya talanger och intressanta människor dolda på de mest osannolika ställen. Så när jag loggat in med min användare så kikade jag in under subfliken ”Bloggscenen” för att kanske stöta på några intressanta bloggar. När jag lyfter på fliken och ser vad som finns under så bevisar Lunarstorm åter igen att den är värd sitt rykte.

Tre stycken olika spalter finns det. Senaste bloggar, långa bloggar och bloggar med bilder. Sedan finns det en kategoribaserad spalt med, så som jag har uppfattat det så varierar det vilken kategori som visas. Men under senaste så hittar jag dessa så otroligt välkända förkortningar, internetslang och grammatiska hån. Under långa bloggar så hittar jag låttexter, slutligen så har vi bloggar med bilder kvar. Där hittar jag en massa bilder på tjejer vars killar är så stolta över att ha dem att de måste lägga upp dem på sin blogg. PÅ LUNARSTORM.

Detta är det som gör lunarstorm till det lunarstorm är idag. En fjortismyndighet. Är detta det ryktet man fördomsfullt nog vill få över sig bara genom att registrera sig på sidan. Jag har ett konto här, uppenbarligen, jag skäms inte, men det är inget jag skulle kunna tänka mig att byta ut min julgransstjärna emot heller.

Lunarstorm är en image som måste bytas ut. Det heter inte lol. Det heter inte brb. Inte heller heter det asg, kjam eller puzz.

Imagen som lunarstorm står för representerar en blandning mellan den högljudda 90-talets kultur blandat med 2000-talets moderna slang. Länken mellan de olika årtiondena.

Ändra på lunarstormfördomarna, åt det positiva hållet. Ta er en extra sekund till att skriva det istället för dt.

Detta är mitt första och antagligen sista inlägg på denna bloggen. Vill ni läsa mer så hittar ni mig på den nedanstående adressen.

http://viktoredholm.wordpress.com

Feel free to comment!

Just google that damn thing!

Jag satt nere och kollade på TV nyligen, Miami Ink för att vara exakt. Miami Ink är som en del av er kanske vet ett program med temat tatueringar. En utav tatuerarna använde Ask.com för att hitta information för ett motiv till en tatuering. Så självklart så skulle jag vara filosofisk och börja tänka lite på hur man kom på alla namnen på dessa sökmotorer. Ask.com är kanske inte direkt svårt att komma på. Fråga efter något så får du svar. It’s simple!

Men namn såsom Altavista.com, hur kommer man på dem? Nu har jag faktiskt tagit mig friheten att svara på denna frågan själv, eller snarare spekulerat som vanligt. Orden ”Alta” och ”Vista” låter för mig aningen spanska så därför surfade jag in på närmsta lexikon och slog upp orden. ”Alta” betyder hög standard, vilket kan ha något att göra med sökmotorer, en ytterst viktig del av en sökmotor i alla fall. Att resultaten är av hög standard. ”Vista” översätts till syn, seende, att se.

Det går alltså att förklara dessa namn, men den som kom på dessa namnen ifrån början. Det känns lite som att den personen tänkt igenom det hela väldigt noga.

Men den största, och bästa(?), och mest populära sökmotorn av alla har faktiskt ett ganska så simpelt namn. Google, det kommer antagligen från glasögon, vilket var ganska så enkelt att förstå. Men säg ordet för dig själv några gånger. Visst rullar det skönt på tungan?

Termen google är idag en otroligt etablerad term. Man ser det överallt, på hemsidor, i serier, i hemmet och i skolan. Min förra svensk- och samhällslärare bad oss ofta att googla istället för att fråga honom, han var visserligen en ganska lat lärare, men ändå en lärare. Idag finns det få internetanvändare som inte känner till sidan Google.com.

Delvis så kan det bero på den otroligt stora användarmängd den har. Ju fler användare, destå snabbare ökar det. När jag installerar webbläsaren Firefox så är min startsida automatiskt google, det är inbyggt i programmet.

Bara genom att googla på ”Google” så kan man hitta ändlöst med många funktioner som har skapats under företaget Google.

Google på ditt språk!
Googleblogg!
Hitta bloggar genom google.com

Ni förstår nog poängen.

Avslutningsvis vill jag bara citera en sida som har förändrat mitt liv!

”Someone thinks you are an idiot because you were too stupid to check Google before asking a question.” – Justfuckinggoogleit.com