Ljuset i mörkret

När jag kom ner på morgonen möttes jag av ett mörker, inget hemtrevligt eller mysigt mörker. Ett svart, kallt och elakt mörker. Ett mörker som skrattade mig rakt i ansiktet, så fort jag tog det första steget in i köket, kallt, hånskrattande. Detta var början på min dag, i åtta veckor. Det är helt tyst i huset, alla sover.

I duschen så hörde jag inget förutom hur vattnet porlade ut med min kropp tills det tillslut nådde sitt mål, marken. Inte ens naturen ville göra mig sällskap, inte ens en droppe regn föll på det annars mycket högljuda altantaket. Total tystnad har fått en helt ny betydelse, Samma kalla, hånskrattande och elaka mörker nådde nu mina öron. Ingenting, bara vattnet, andas in och andas ut.

Ett ljud kommer ifrån köket, en människa? Ett melodiskt ljud skränar. Jag går ur duschen och sliter åt mig en handduk, för att se vad det är som låter. En mobil, min mobil.

Jag hade glömt stänga av alarmet.

En varm sommarkväll

Det var väldigt länge sedan nu. Väldigt länge sedan man kunde känna sig helt fri. Bekymerslös. Inte behöva oroa sig över någonting. Allt viktigt som man numera måste göra kunde man bara strunta i. För någon annan gjorde det istället. Det var skönt när det var så. Back in the days som man brukar säga. Man kunde springa runt i trädgården och ha roligt. Leka krig med sina grannar. Spela fotboll dagarna i ända. Springa ikapp till brevlådan när posten anlänt. Gömma sig för bilar.

Detta är borta nu. Borta lika snabbt som vinden blåser bort löven. Helt plötsligt så fylls ens liv utav ansvar. Ansvar, krav och förväntningar. Man förväntas kunna ta ansvar för så mycket. Folk har sådana förväntningar på en. Att man ska klara av allt nytt. Att man ska vara där för alla. Man vill bara förflytta sig till den tiden då man var liten och oförstående. Ingen ställde några krav. Man hade inget ansvar för någonting. Livet var enkelt. Man vaknar. Man leker. Man somnar.