Den döende rasen.

Nu ska vi se här. Jag kände lite för att skriva. Men jag är inte säker på vad jag ska skriva. Jag tror jag tar upp på en av mina tidigare poster. Det inlägget handlade lite om mänskligheten i allmänheten, en del om feminism och som vanligt så var det en hel del skitsnack.

Men idag när jag stod i duschen. Då tänkte jag lite på hur otroligt komisk feminismen är idag. Fast det är kanske inte feminismen som är komisk. Den är mest tragisk. Det är hela systemet som är så otroligt defekt så att det på något sätt gör det hela skrattretande.

Mona Sahlin sitter i en och en halvtimma och pratar i radio om diverse feministiska saker. Man sitter då i bilen, t.ex, och lyssnar på henne. Man kommer sedan hem. Slappnar av lite. Sätter sig framför sin kära TV och ser efter om det finns något roligt att titta på. Men så fort man trycker på den förrädiska ”ON” knappen så möts man av en uppsjö utav propaganda. Det är då reklampausen mellan Top Model och Big Brother. Det är detta som är fel med dagens samhälle. Föräldrar gör inget fel i sin uppfostran. Inte lärarna heller. Det är media som uppfostrar Sveriges barn till att ställa höga krav på sig själv och andra.

Jag ska lägga fram en liten demonstration av mitt tankesätt. Men för att förklara detta så måste jag ändå utgå ifrån att ni vet vad likartsfeminism är och vad särartsfeminism är. Detta är ganska viktigt då båda punkterna är väldigt bra på att styrka mina argument.

Särartsfeminismen säger alltså att kvinnor och män skiljer sig åt pågrund av genetiska differenser. Med andra ord som om vi vore två helt olika arter inom samma familj. Men då de flesta av oss faktiskt inser att den där lilla Y-kromosomen som vi män begåvats med inte kan göra en sådan otrolig skillnad. I alla fall inte psykologiskt sätt.

Tjejer och killar är så otroligt olika. På alla sätt. Men beror detta på genetik? Tänk på två st. tjejer. Till exempel två tjejer i din klass. Tänk på en tjej som är självsäker, snygg, har på sig det senaste modet. Tänk sedan på en osäker tjej. En tjej som inte vågar göra direkt mycket oväsen av sig själv. Ta sedan två likadana killar.

Kan ni hitta en kille och en tjej som är väldigt lika varandra? Kan ni det så förstår ni nog att genetik inte kan vara orsaken till att kvinnor och män är olika. Genetik skulle ju isåfall skilja dessa två isär. Men nu gör de inte det. Det är där särartsfeminismen har ett stort fel. Vilket lämnar likartsfeminismen som den naturliga vinnaren.

Likartsfeminismen säger att killar och tjejer är olika pågrund av sociala förhållanden och hur man påverkas som barn. Detta stödjer jag till 100%. Hjärnan är ett väldigt kraftfullt verktyg som självklart har förmågan att anpassa sig. Det gör att likartsfeminismen är en väldigt logisk förklaring.

Men nu kommer vi till min poäng. Om vi växer upp med en TV som idol. Kommer vi inte då vilja vara som dem? Kommer vi inte då vilja göra precis som dem? Kommer vi inte då ställa upp samma krav på det folk i vår omgivning som vi sett på våran kära TV. Jo, det är ju precis det vi kommer att göra. Detta argumentet är inte någonting nytt. Det är ingen ny revolutionerande teori som jag kommer slå igenom med. Detta är en av feminismens starkaste argument och jag håller verkligen med om det. TV förstör våra ungdomar. Men här kommer den roliga lilla poängen som jag försökt komma fram till.

Trots att vi vet att våra barn och ungdomar kommer påverkas negativt av denna otroliga mängd propaganda som media sprider ut. ”Köp denna tampongen så får du lika slät hy som modellen på TV!” Det komiska är ju kanske att det slår igenom. Detta är vad vill se på TV. Vi vill se på vackra kvinnor och män på rutan. Vi vill se halvnakna reklamfilmer för toapapper. Vi vill inte se fula skådespelare. Ska vi se en film så ska det fan vara en het tjej eller kille med i den.

Det är här vi gräver in oss själva. Vi vet om problemet. Vi vet vad konsekvenserna är. Vi vet hur vi kan lösa det. MEN VI VILL INTE! Jag säger inget illa om er andra medmänniskor på denna jord. Jag tänker precis likadant. Jag vill inte titta på en film med fula människor på. I alla fall inte en helt vanlig B-film. Pengarna ligger i att folk vill se vackra människor på TV.

Där har vi ju ännu ett problem i vårt idealsamhälle. Pengar är den drivande faktorn. Detta tänker jag inte gå in på nu. Men det är något att tänka på i alla fall.

Människan är en självutrotande ras. Vi driver oss själva rakt ner i träsket. Det är inte för att dåliga människor kommit till makten. Det är för att människan är en bristande ras. Jag säger inte att hela våran existens som människa kommer dö ut. Men om människan stannar i utvecklingen så kommer vi inom kort att dö ut.

Idyllen vi i västvärlden har byggt upp är en dödsfälla som oundvikligen kommer leda oss till ett mindre idealiskt ställe.

Men det finns alltid hopp. Det finns alltid mer eller mindre överlägsna varelser på denna jord. Varelser som klarar av att ta ansvar, visa sympati och som klarar av att ta hand om andra människor. Det är dessa människor som världen måste lita på. Dessa människor som är utvecklingen av våran underpresterande ras.

Filosofi

Nu såhär om nattkvisten hade jag tänkt göra ett litet blogginlägg. Jag är inte säker på vad jag ska skriva om men det får väl bli så att jag helt enkelt öser ut mina tankar över tangentbordet.

Tidigare idag så började jag tänka på hur vi som spara energi här uppe i Sverige kan påverka livet för dem nere i Afrika. Jag har haft en del diskussioner med klasskamrater, vänner och ovänner. Många påstår att man kan t.ex ta kortare duschar. Stänga av datorn om nätterna. Släcka lamporna när de inte används.

Så otroligt enkla saker. Ändå har inte människan förmågan att ta vara på den kunskap vi faktist har. Vi vet vad vi borde göra. Men vi har inte stake nog att göra det.

Vi är underutvecklade helt enkelt. Våran hjärna har utvecklats i en så rasande fart att de resterande funktionerna i människans kropp inte hängt med.

Sympati. Det är ett populärt ord. Förmodligen ett ganska nytt ord. För ett par hundra år sedan så hade vi omöjligt hittat en person som kände till sympati. Varför? Jo för att det helt enkelt är ett nytt ord för samma sak som människan känt till mycket länge. Vi har haft förmågan att känna sympati. Men denna förmågan har inte visat sig förrens nu. 1920 var det inge tjafs om naturen. 1960 så var det ett jävla liv.

Varför då? Vad var det som tog vändning? Vad fick kvinnorna att lämna köket, röka på, skapa revolt eller helt enkelt kedja fast sig vid ett träd?

Var det Elvis Presley som visade denna gamla generationen att lusten inom människan helt enkelt är för stor för att kontrolleras för evigt? Var det andra världskrigets offer som väckte sympatin för omvärlden inom oss?

Jag personligen tror vi har utvecklats. Evolutionen har tagit nästa lilla steg i sin utvecklig med oss. Vi är inga perfekta skapelser. Vi är neandertalare. Vi kommer tillslut att utrotas av Homo Sapiens. Nästa steg i evolutionen. En mer sofistikerad ras. En mer, vänlig ras. En ras som har förmågan att samarbeta.

För trehundra år sedan så tänkte människan på ett annat sätt. Vi var inte utvecklade på samma sätt som idag.

Men tänk om nästa steg i evolutionen inte kommer. Mänskligheten som vi känner den idag hinner inte utvecklas. Vi har mött toppen av våran självdestruktiva ras. I alla fall så högt upp vi kan komma utan att utrota oss själva. Evolutionen har lett oss in i ett hörn. Jämför det med Rubiks kub. Du är nästan helt klar med en sida. Men där på andra sidan kuben sitter den felande länken. En grön ruta. När den borde varit blå.

När du ska flytta den gröna rutan därifrån så förstörs allt det du jobbat så mycket för. Du får börja om från början. En syndaflod.

Dagens människa saknar det som krävs för överlevnad. Sunt förnuft. Jag säger inte att alla saknar detta. Men många gör det. Kanske är det inte ens sunt förnuft som saknas. Utan kanske ansvarstagande. Den sanna meningen i sympati. Överlevnadsinstinkter. Vi kanske har för mycket överlevnadsinstinkter. För mycket ansvarstagande. Så mycket att vi inte längre kan hantera den makt vi själva tilldelat oss.

Kyle XY – Mänsligt beteende

För inte allt för länge sedan så började jag kolla på serien Kyle XY. Denna serie handlar om en pojke, kille eller tonåring som helt plötsligt vaknar upp naken i skogen och inte komma ihåg någonting. Han börjar sedan utforska världen men hamnar snabbt på en ungdomsanstalt pågrund av att han tydligen ”blottat” sig för väldigt många människor. Hur skulle han kunna veta att man inte får gå naken på gatorna? Han kommer alltså inte ihåg någonting från de, troligen, 16 år han tidigare levt. Han kan inte prata engelska, han känner inte till några utav samhällets normer, inga sociala mönster men han kan räkna avancerad matte som om det vore småbarnspussel.

I en av de första avsnitten så ser han en en man gå fram till sin hustru och krama om henne och sedan kyssa henne i nacken. När han senare ska hälsa på denna kvinnan gör han exakt likadant. Detta var självklart ett ganska så stort misstag från hans del, det förstår vilken människa som helst. Men hur skulle han kunna veta det? Varför vet vi vad som är accepterat i dagens samhälle?

Är det normer som är satta som vi är bundna att följa? Är det media som har lärt oss hur ett par ska uppföra sig? Jag har personligen tänkt en hel del på detta och jag fattar inte. Är handlingar i stil med en mjuk kyss i nacken på ens partner en aktion som media har lärt oss. Har media sagt åt oss att det är så vi borde uppföra oss? Eller är det normerna? De normer som samhället satt upp. Ett par uppför sig på ett visst sätt tillsammans. Ett par ska göra romantiska saker. För det är det som det betyder att vara ett par.

Är det helt enkelt så att det är vårat hjärta som säger åt oss vad vi ska göra? Att det känns rätt i hela kroppen att gå fram och ge den där speciella personen en kyss. Att ens hjärta övertygar ens hjärna om att det man gör med den där speciella personen är det rätta. Att det börjar pirra i hela kroppen när man ser varandra.

Tänk på den ni.